To make it simple

To make it simple (or how Kristina Lindberg became Kriz Rogers)

1. She was named Kristina after her father’s grandmother.
2. She changed her spelling to Kriztina when she was 13 years old. Why? a) Just because she thought it was cool. b) She liked (still does) the letter ’z’. c) There was already a country singer by the name of Christina Lindberg (still is) and Kriz wanted to make it a little easier for people to distinguish between the two. d) Her favorite tv show was Zorro. e) She didn’t do any other teenage revolution.
3. She married Chase Rogers in 2009, and since he and all her american  friends call her Kriz for short and Kriz Rogers has a good rhythm to it, she decided that her stage name would be Kriz Rogers.

Why Kriz Rogers is the person she is is a totally different story, and you just might find out something about her by continuing to follow this blog! ; )

Translation into Swedish below:

För att förenkla det hela (eller hur det kom sig att Kristina Lindberg blev Kriz Rogers)

1. Hon fick namnet Kristina efter hennes pappas farmor.
2. Hon ändrade stavningen till Kriztina när hon var 13 år gammal. Varför? a) Bara för att hon tyckte det var coolt. b) Hon tyckte om bokstaven ‘z’ (gör det fortfarande). c) Det fanns redan en countrysångerska som hette Christina Lindberg (finns fortfarande) och Kriz ville göra det enklare för publiken att skilja de båda åt. d) Hennes favorit-tvprogram var Zorro. e) Hon gjorde ingen annan tonårsrevolt.
3. Hon gifte sig med Chase Rogers 2009 och eftersom han och alla hennes amerikanska vänner kallade henne Kriz och Kriz Rogers har en god rytm, så beslöt hon sig för artistnamnet Kriz Rogers.

Varför Kriz Rogers är den hon är är en helt annan historia, och du skulle ju kunna lära dig lite mer om henne genom att fortsätta att följa denna blog! ; )    

Easter in the West

Easter in The West

You may wonder why I, in the year of 2011, am writing about an Easter two years ago. Well, it was not like any other. Usually I would have worked at the ski resort in Hassela and then gone to my parents to enjoy a smorgasbord, but … it so happened that I had my mind set to go west. Love was calling, a love by the name of Chase Rogers. From an outsider’s point of view it must have looked like this little Kriz had gone -if not insane - well, at least half-crazy.

Chase Rogers came across Kriz’s myspace site (www.myspace.com/kriztinacountryfied) in October 2008. According to Kriz, Chase started sending flirtatious messages and comments from his myspace (http://www.blogger.com/www.myspace.com/chaserogers1) to hers, and obviously it worked, because after a time they exchanged email addresses and later on phone numbers. Soon enough, the phone bill got up to the same amount as an air flight ticket, so Kriz decided to go over to check “that cowboy” out at the end of 2008. The visit went well, and thereafter three exhausting months followed. It does take some time and effort to make a  transition  from one life to another. Plus the time difference when all a person in love wants to do is to hear the dear one’s voice once in a while. And on top of that put the work at the ski resort.

That’s how it came to that I spent Easter in The West 2009. It’s celebrated different from the Swedish traditions, since in Sweden there are five days of Easter, Thursday through Monday (Thursday is not a Holiday, though), while in the States there is only one day, Easter Sunday. Chase and I didn’t have much of a celebration on my first Easter in Chattanooga as I was completely worn out, and it took about two weeks for me to recuperate. I will make it up to us and slowly incorporate some Swedish Easter traditions step by step.

Translation into Swedish below.

Påsk i Väst

Du kanske undrar varför jag, när det är 2011, skriver om en påsk for två år sedan. Jo, den var inte som någon annan. Vanligtvis skulle jag ha jobbat i skidbacken i Hassela och sedan åkt till mina föräldrar för att äta påskbuffé, men ... det hände sig så att jag hade sinnet inställt på att åka västerut. Kärleken kallade, en kärlek vid namn Chase Rogers. Från en utomståendes synvinkel måste det ha sett ut som att denna lilla Kriz hade - om inte tappat forståndet -  blivit minst halvtokig.

Chase R ogers råkade på Kriz’ myspacesida (www.myspace.com/kriztinacountryfied) i oktober 2008. Enligt Kriz, så började Chase skicka flörtiga meddelanden och kommentarer från hans myspace (http://www.blogger.com/www.myspace.com/chaserogerscountry1) till hennes, och bevisligen så funkade det, för efter ett tag så utvaxlade de epostadresser och senare också telefonnummer. Snart nog var telefonräkningen uppe i samma summa som kostnaden för en flygbiljett, så Kriz bestämde sig för att åka över och kolla in ”den där cowboyen” i slutet av 2008. Besöket gick fint, och därefter följde tre utmattande månader. Det tar ju lite tid och möda att överga från ett liv till ett annat. Plus tidskillnaden när allt en person som är kär vill göra är att höra kärestans röst lite då och då. Lägg därtill jobbet på skidorten.

Det var så det hände sig att jag kom att tillbringa påsken 2009 i Väst. Den firas annorlunda än i Sverige, eftersom påsken i Sverige varar i fem dagar: torsdag till måndag (torsdagen är inte en helgdag dock), medan de i Staterna endast har en dag: påskdagen.  Chase och jag hade inte så mycket till firande min forsta påsk i Chattanooga, jag var alldeles slut, och det tog ungefär två veckor for mig att återhämta mig. Jag ska gottgöra oss och sakta införa lite Svenska påsktraditioner steg for steg.

For the sake of what

Between passion and love, struggle and commitment ... what is the purpose and who am I singing for? Myself, well, yes and no. I love music, beyond any reason and explanation, but like it has been said a million times before, what is a note delivered from the throat of a passionate soul without an appreciative ear of an understanding mind. No question mark. The answer on what is driving me is most likely a combination of things. I come from a line, a heritage, where my ancestors were musically talented. Some of them successfullly so, though not on a worldwide scale. My parents have given me my interest in music, always taken me to places where inspiration could grow. Always encouraged me when they saw I needed it. I did not always appreciate it, like when I felt I was forced to learn how to play accordion when I was ten years old. But from my simple begginings on a xylophone toy on which my dad taught me how to play Twinkle Little Star, to my first own written songs, they always showed their joy for my progress and they have always wanted to share their joy over me to others. So, yes, I owe a lot to my parents, I owe them my passion and I owe them to share my passion with others. More than so, I owe them my life. Mom and Dad: I love you, and I want you to know that when I sing, I do it in honor for the gifts you've given me and I do it because I want you to feel proud.



Translation into Swedish below.

Svensk översättning: Mellan passion och kärlek, strävan och åtagande ... vad är syftet och vem sjunger jag för? Mig själv, nja, ja och nej. Jag älskar musik, oförklarligt bortom allt förstånd, men som det har sagts em miljon gånger förut, vad är väl en ton levererad från en passionerad själs strupe utan ett förstående sinnes uppskattande öra? Svaret på vad som driver mig är troligen en kombination av orsaker. Jag har ett arv och en blodlinje från musikaliska, talangfulla förfäder. Några var också framgångsrika, även om inte i världsomfattande format. Mina föräldrar har dock gett mig mitt intresse för musik och har tagit mig med till ställen där inspiration frodats. Uppmuntrat mig när de kände att jag behövde det. Jag uppskattade det inte alltid, som när jag kände det som om jag var tvungen att lära mig spela dragspel när jag var tio år. Men från mina första trevande försök på en lekssaksxylofon när min pappa lärde mig att spela Blinka lilla stjärna, till när jag började skriva egna sånger, visade de alltid glädje över mina framsteg och ville dela den glädjen med andra. Så jo, jag har mina föräldrar att tacka för mycket. Jag har dem att tacka för min passion och jag är skyldiga dem att dela min passion med andra. Men mer än så, jag har dem att tacka för mitt liv. Mor och far: jag älskar er, och jag vill att ni ska veta att när jag sjunger, så gör jag det för att ära allt ni gett mig och jag gör det för att försöka göra er stolta.

Being where you are

Being where you are

Have you ever wished you were some place else? Like on a train heading for an unknown destination. Or on a mountain over looking the valley of life. Needing to see what's around the next corner; an explorer. Well, just forget it, 'cause we are only life traveling vessels designated to eat, work and sleep. At regular hours. Or are we not? Maybe we are a combination of both. As a child I dreamed of being a circus artist, because I admired the athletic people that could fly, balance them selves and plates on a stick and take the audience's breath away with their art. And constantly being on their way to the next place. But I never joined any circus, except the one called the art of living. I have a niece that thinks that she can run away, escape from herself. Now she is locked in. Literally. I wish I could help her and tell her that reality is a balance of being who you are, where you are and doing what you can with what you have. And staying in one place physically does not mean that you have to put your spirit in a cage. Because that is the one thing that never can be detained.


Translation into Swedish below:

Vara där du är

Har du någonsin önskat att vara någon annanstans? Som på ett tåg på väg till okänd destination. Eller på en bergstopp överblickande livets dalgång. Nödd att se vad som finns runt nästa vägkrök; en utforskningsresande. Du, glom det, för vi människor är bara livsresande farkoster ämnade att äta, jobba och sova. På regelbundna tider. Eller? Kanske är vi en kombination av båda. Som barn drömde jag om att bli cirkusartist, för jag beundrade vältränade människor som kunde flyga, balansera sig själva och tallrikar på pinnar och ta andan ur publiken med deras konst. Ständigt på väg till nästa ort. Men, jag anslöt aldrig till någon cirkus, förutom den som kallas konsten-att-leva. Jag har en systerdotter som tror att hon kan rymma från sig själv. Nu ar hon inlåst. Bokstavligt talat. Jag önskar jag kunde hjälpa henne genom att säga att verkligheten är en balansakt mellan att vara den du är, där du är och att göra det du kan med det du har. Och att stanna på ett ställe kroppsligt behöver inte betyda att du låser in din själ i en bur. För själen är något som aldrig kan sättas i fängsel.